Thomas Öhlund. Foto: Eva Dalin.
Thomas Öhlund. Foto: Sanna Tielman

I rapporten "Sociala innovationer och nstitutionella traditioner" presenterar Thomas Öhlund en utvärdering av 36 projekt projekt om unga och kriminalitet som under åren 1995-2013 finansierats av Arvsfonden. Som underlag har han gjort en dokumentstudie av projektansökningarna och redovisningarna av dem, två enkätstudier samt en intervjustudie av tre projekt som ingick i en fördjupningsstudie. Delstudierna har tillsammans gett en fördjupad bild om verksamheternas omfattning, betydelser och vilka erfarenheter och kunskaper som kan dras från projekten samt vad som har hänt med verksamheten efter projekttidens slut.

Öhlund, T. (2016). Sociala innovationer och institutionella traditioner. Stockholm: Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Rapport i fulltext

Sammanfattning av rapporten

Utvärderingen omfattar 36 projekt som under perioden 1995-2013 beviljats projektmedel inom området unga och kriminalitet. Projekten har totalt bevil­jats 159,2 miljoner kronor. Syftet med utvärderingen var att tillvarata erfaren­heter och kunskaper som genererats genom de olika projekten.

I utvärderingen har ett flertal metoder använts, en dokumentstudie av projektansökningar, projektens årliga redovisningar och slutredovisningar, två enkätstudier och en intervjustudie av de tre projekt som ingår i fördjupnings­studien. Delstudierna har tillsammans gett en fördjupad bild av verksamheter­nas omfattning, betydelser och vilka erfarenheter och kunskaper som kan dras från projekten samt vad som har hänt med verksamheten efter projekttidens slut.

Arvsfondens medel har bidragit till en omfattande verksamhet som riktar sig till ungdomar i ”riskzonen” och för ungdomar med en etablerad kriminali­tet eller med ett drogproblem.

Projekten har haft en god kunskap om målgruppen och om kriminalitet och droger under arbetet att initiera projektet. Projektverksamheterna bedöms i de allra flesta fallen att fungera som ett komplement till, och i vissa fall kan verksamheten även ses som ett alternativ till det offentligas insatser. De idé­burna organisationerna har därmed i många fall kunnat legitimera sin verksam­het genom att utgöra ”goda exempel”.

Projektverksamheten som utvärderats är från ett tidsspann över två de­cennier. Då urvalet av projekt från 1990-talet är få i jämförelse med projekt från 2000-talet är det svårt att dra några säkra slutsatser om verksamheternas förändring. Jag vill dock lyfta fram en förändring som har haft betydelse för Arvsfondens projektverksamhet. I och med 2000-talet bildas ett par stora sk ”brukarorganisationer” där personer med ett tidigare utanförskap medverkar i projektverksamheterna. Detta har lett till att fler projekt kan sägas utgå från, vad jag vill kalla, ett ”erfarenhetsbaserat socialt arbete”. Genom att projekt­medarbetarna har tidigare erfarenheter av ett utanförskap kan projekten där­med sägas ha ett såväl inåtriktat, som utåtriktat stödjande innehåll. Att döma av tidigare utvärderingar och projektens självrapportering lyckas dessa projekt många gånger där det offentliga tidigare har misslyckats. Ett skäl till detta kan vara projektens förmåga att bidra till konstruktiva nätverk och skapandet av ett inkluderande socialt kapital för de deltagande ungdomarna.

Projektens innehåll och inriktning kan beskrivas utifrån olika kategorier. Enstaka projekt har handlat om fritidsaktiviteter, estetiska projekt och arbets­marknad. Andra projekt har riktat sig till ungdomar/unga vuxna som är inlåsta på institutioner/fängelser och deras anhöriga. Ett par stora projekt har foku­serat på kamratsstöd och social inklusion efter avtjänade straff/behandlingar. De allra flesta projekten kan därmed tolkas att ha fokuserat på socialt stöd, ”behandling” och ett nätverksarbete till ungdomar/unga vuxna.

Skälet till att få projekt är förebyggande verkar vara att målgruppen i de flesta fall är i övre tonåren eller äldre och därigenom redan har en etablerad kriminalitet eller ett missbruksproblem. Individinriktat arbete, ”case-work” metoden, dominerar. Endast ett fåtal projekt uttrycker explicit att de arbetar med ”empowerment” eller med en områdesbaserad metod. Här kan man säga att de idéburna organisationernas individinriktade metodfokus speglar det offentligas arbetssätt i mångt och mycket. Fokus i projekten är att arbeta med identitets- och värderingsfrågor via projektets sociala relationer för att på så sätt, för ungdomarna, skapa ett normaliserat socialt kapital. I framförallt senare projekt återfinns kognitiva tekniker i form av, t ex ART (Agression replace­ment Training) och MI (Motivational Interviewing).

Projekten har, för att lyckas, haft ett omfattande samarbete med olika offentliga organisationer, t ex socialtjänst, polis, skola, arbetsförmedling och kriminalvård/frivård, häktet samt andra föreningar/organisationer. Samarbetet med offentliga kan dock sägas innehålla en rad problem. Det är främst samar­betet med socialtjänsten som upplevs som särskilt problematisk, framför allt genom att personer byter tjänster och att det är ständiga omorganisationer. Polisen uppges ha en stark maktposition och kan därigenom antingen legitime­ra eller ”stjälpa” projekt som skall arbeta med ungdomskriminalitet.