Hilma Forsman. Foto: Rickard Kihlström
Hilma Forsman. Foto: Rickard Kihlström

Barn med erfarenhet av samhällsvård klarar sig sämre som vuxna i jämförelse med andra barn. Denna avhandling fokuserar på utbildning som en möjlig interventionsväg för att förbättra deras framtidsutsikter. Genom longitudinella registerstudier och utvärderingar av skolstödjande insatser visar avhandlingen på vikten av att socialtjänsten stödjer barnens skolgång och för fram lovande exempel på hur ett sådant stöd kan utformas.

Disputationen ägde rum i Aula Svea, kl.10.00 den 6 december. 
Opponent var Mattias Strandh, professor vid Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet

Länk till avhandlingen i DiVA

Sammanfattning av avhandlingen

Barn med erfarenhet av samhällsvård klarar sig sämre som vuxna i jämförelse med andra jämnåriga barn. Utifrån en ambition att stödja utvecklingen av verksamma förebyggande åtgärder riktade till placerade barn är det övergripande syftet med denna avhandling att undersöka utbildning som en möjlig interventionsväg för att förbättra deras framtidsutsikter. 

Avhandlingen bygger på fyra empiriska studier som har undersökt olika aspekter av dåliga utbildningsutfall bland placerade barn genom analyser av longitudinella enkät- och registerdata samt utvärderingar av två skolstödjande insatser inriktade på att förbättra placerade barns läsförmåga.

Studie I undersökte sambandet mellan dåliga skolprestationer och ogynnsamma utfall i ung vuxen ålder bland barn med erfarenhet av samhällsvård. Resultaten visade att dåliga skolprestationer har en negativ påverkan på framtida psykosociala problem också efter att hänsyn tagits till observerade och (möjligt inflytande av) icke observerade bakgrundsfaktorer. Detta pekar på att skolprestationers påverkan på senare utfall kan tolkas som kausalt.

Studie II undersökte utbildningsutfall vid olika stadier i utbildningskarriären och vägar till olika utbildningsutfall bland barn med erfarenhet av samhällsvård och jämnåriga barn utan sådan erfarenhet. Resultaten visade att samhällsvårdsgruppen hade sämre utbildningsutfall över livsförloppet. På det stora hela skiljde sig dock inte deras utbildningsvägar så mycket från deras jämnårigas – kognitiv förmåga och tidigare skolprestationer hade störst betydelse för utfallen i båda grupperna. Däremot var inflytandet av dessa faktorer svagare i samhällsvårdsgruppen medan familjens attityd till högre utbildning var viktigare.

Studie III syftade till att fördjupa kunskapen om vilken möjlig påverkan bokgåvoprogrammet ’Letterbox Club’ kan ha på placerade barns läsförmåga. Resultaten visade ett samband mellan deltagande i programmet och små förbättringar av läsförmågan. Överlag togs programmet emot väl av både barn och familjehemsföräldrar och tycktes även kunna resultera i ökad läsning. Ett större fokus på familjehemmens deltagande i programmet skulle möjligtvis kunna förbättra insatsens potential att leda till mer betydande förbättringar av barnens läsförmåga.

Studie IV undersökte genomförandet av ett program där placerade barn läste tillsammans med sina familjehemsföräldrar utifrån en strukturerad parläsningsmetod. Resultaten visade att det är möjligt att involvera familjehem i skolstöjande insatser riktade till barn i samhällsvård, men att detta inte är någon automatisk process – familjehemsföräldrar behöver en drivkraft för att engagera sig och stöd i genomförandet av programmet.

Sammantaget visar avhandlingen att förbättringar av samhällsvårdade barns utbildningsutfall kan vara en möjlig väg för att också förbättra deras framtida utveckling, en väg som tidigare till stor del har förbisetts. Avhandlingen visar vidare att det finns exempel på lovande skolstödjande insatser och att socialtjänsten bör verka för att placerade barn får tidigt och återkommande skolrelaterat stöd, men resultaten pekar också på vikten av att arbeta med vuxnas attityder till, förväntningar på och engagemang i barnens skolgång.