Orgeln. Foto: Ingrid Tinglöf
Orgeln. Foto: Ingrid Tinglöf

Sveaplans orgel är en s.k. pneumatisk orgel. Den byggdes 1936 av Åkerman & Lund,
Sundbyberg. Sakkunnig var professor Oskar Lindberg och intonatör Josef Brüstle. Pneumatiska orglar har funnits sedan sekelskiftet. Med pneumatik överförs organiska rörelser till piporna. Kännetecknande är att ljudet kommer en aning senare. Sveaplans orgel är uppbyggd enligt funktionalismens andemening men har även påverkats av den begynnande s.k. orgelrörelsen.

En genomgripande restaurering av orgeln påbörjades sommaren 1999 och pågick till början av början av juni år 2 000. Arbetet framskred långsamt beroende dels på alla avbrott för inbokade föreläsningar dels på det omfattande arbetet.

Restaureringen innebar att plocka ner alla 986 piporna, rengöra dem, reparera från bucklor och justera intonationen. Det mjuka tenn-blymaterialet är mycket känsligt för beröring men samtidigt lätt att bearbeta. Tonhöjden kan påverkas av kroppsvärme vid lätt beröring! Några pipor i trä får samma varsamma behandling. Längsta pipan är 5 meter 20 cm och den minsta end ast 15 mm. Intonationen bestämmer kvaliten på tonen - hur kulört, öppen och fri tonen blir. Efter teknisk justering och intonation ska instrumentet slutgiltigt stämmas. Piporna har förbindelse med tre stycken bälgar. På bälgarna ligger vikter med tegelstenar inlindade i
papper.

Orgelbyggare Jan Börjeson har varit ansvarig för restaureringen och även för den extra justering som var nödvändig inför konserten 28 mars 2006.

En orgel är ett komplicerat instrument med en lång historia. Man vet att orglar funnits redan före Kristi födelse. I munkklostren vidareutvecklades tekniken. På den tiden var orgeln ett profant instrument. Den fick inte användas i mässan utan endast i undervisningen.

På 1930-talet kom en reaktion mot den då rådande romantiska stilen och under 1940-talet utvecklades den s.k. orgelrörelsen. Den kallades även "den nya sakligheten" och innebar en revolution såväl inom orgelbyggnadsteknik som komposition. De mekanisk a orglarna, eller orgelrörelseorglarna, är tyngre att spela på, mer luft skall passera. Materialet i piporna byttes från den dyrare tenn-blylegeringen till det billigare materialet zink.

Sveaplans orgel är unik i sitt slag i Sverige och troligen också i Norden. Arkitekterna för huset delgav sin vision om Aulans utformning i förhållande till akustik och optiska krav till orgelbyggaren. Träklaffstolarna med tygklädda undersidor är en detalj som underlättar ljudåtergivningen.

Piporna har komponerats in i fondväggens glasarkitektur med pipverket synligt såväl inifrån aulan, som utifrån den bakomliggande parken.

Den inre glasväggen består av svälluckor - eller crescendosvällare - som organisten reglerar vid spelning. Tekniken med innesluten orgel är ovanlig och användes under en kort period. Ljudet blir mjukare men litet matt. Senare övergick man till öppnare konstruktioner för att ljudet skulle nå ut direkt.

Även när det gäller fönsterkonstruktionen har man tänkt på ljudkvaliten. Glaset i fönstren är 7 mm tjockt för att dämpa ljudet och fönsterlisterna består av förtennad mässing för att åstadkomma bästa ljudåtergivning.

För ljudkvaliten är det en stor fördel att aulan har renoverats så finkänsligt.

Närbild av orgeln. Foto: Ingrid Tinglöf
Närbild av orgeln. Foto: Ingrid Tinglöf