Familjeliv med personlig assistans

Opponent var professor Magnus Tideman, Högskolan i Halmstad

Läs licentiatavhandlingen på DiVA

Införandet av personlig assistans 1994 visade en politisk vilja att förbättra villkoren för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Det kom till uttryck i en politisk vision om ökad autonomi och integritet och att personer med betydande funktionsnedsättningar skulle kunna leva ett liv som andra, vilket innefattar att ha familj och vara förälder. I avhandlingen undersöks vad det innebär att leva ett familjeliv med assistenter närvarande under en stor del av vardagen. Resultaten redovisas under olika teman där ett visar att assistansanvändarna, trots att lagstiftningen ger dem rätt att bestämma hur de vill utforma sin assistans, möter olika dilemman när de försöker behålla makt och kontroll över sin dagliga hjälp. För att hantera detta har de utvecklat olika strategier. Ett annat tema beskriver intervjupersonernas erfarenheter ur ett livsloppsperspektiv och visar betydelsen av när i livet de fick sin funktionsnedsättning – om de föddes med en funktionsnedsättning eller råkade ut för en olycka eller sjukdom i vuxen ålder. De olika erfarenheter det har fört med sig har påverkat deras syn på personlig assistans och hur de ser på assistenternas relation till barnen. Ett tredje tema visar att familjen är betydelsefull när det gäller att få vardagen att fungera. När de assistansberättigade formar sin personliga assistans balanserar de sina egna behov av autonomi mot familjens behov och intressen.


Viveca Selander är socionom och har många års erfarenhet av socialt arbete med äldre personer och personer med funktionsnedsättning. Hon är verksam vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms Universitet. Detta är hennes licentiatavhandling.